Jag är väldigt orolig för min far som börjar bli väldigt glömsk, han kommer inte ihåg saker som vi pratar med varandra i telefon och han glömmer det under samtalet. Han ställer samma fråga flera ggr under ett och samma samtal.
Han sitter helt ensam i sin lägenhet och är bara ute och handlar ibland och han cyklar och promenerar mycket men har inget umgänge i staden där han bor.
Jag tror att han har skrämt bort sina gamla vänner för att han har haft en väldigt konstig atityd mot folk och det straffar sig i längden men jag kan inte låta bli att oroa mig när han sitter där ensam och blir mer och mer glömsk.
Vi bor långt ifrån varandra och kan tyvärr inte ses så ofta som jag skulle vilja. När vi bjuder hit honom så har han så brottom hem till sin lilla lägenhet så det känns inte roligt att bjda honom, det känns som det inte betyder någonting för honom ändå så tjatar han om att jag ska komma och hälsa på honom nästan varje gång vi pratar med varandra i telefon och det är så gott som varje dag fastän han vet att jag inte kan för jag jobbar.
Han påstår att jag är allt han har kvar här i livet men jag försöker få honom att engagera sig i någonting men jag förstår att det inte går, jag tror att han är rädd på något vis, vad vet jag inte och han säger ingenting fastän jag frågar, han ska inte vara till besvär säger han.
Nej jag vet inte vad jag ska göra, jag får honom inte att flytta närmare oss så att vi kunde träffas oftare, vet inte varför han är så låst där han bor.
Han är 75 år och jag har inga syskon att prata med om hur vi ska göra och morsan och han är skilda sedan 25 år så jag tycker inte att hon är den rätta att prata med för den skilsmässan kunde varit finare så hon har sådant agg mot farsan så jag avstår från att blanda i henne.
Jag pratar givetvis med frugan men jag tycker inte om att belasta henne med för mycket problem, hon är en person som bryr sig om min far men jag känner som om det är mitt problem och inte hennes.
Jag kommer nog att skriva mer i ämnet i framtiden, jag känner att jag har ett behov av det.