Johannes kläckte idén om att åka till Älgafallet och jag tyckte det lät som en bra idé. Måste ju utnyttja våra drygt en vecka gamla kort så länge vädret tillåter. Han åkte från Strömstad och jag från Uddevalla och vi bestämde att vi skulle stråla samman i Hällevadsholm. Denna rätt kyliga men vacka oktoberdag blev utmärkt för en tur.
När jag lämnade Uddevalla visade min termometer fortfarande på noll grader och det dröjde inte så värst länge innan jag önskade att jag hade värmehandtag. När jag kom till Hällevadsholm var J redan där och satt och njöt i solen. Det blev en liten paus medan vi inspekterade kartan. Sen satte vi kurs norröver, på väg 165. På kartan ser väg 165 ganska tråkig ut men jag blev positivt överraskad, den var roligare att köra än jag trodde och mycket fin utsikt, speciellt upp över Bullaresjöarna. Strax efter Svensk-Norska gränsen (där väg 165 blir vei 22) svängde vi av för att traska över ån och upp till Älgafallet.
Precis innan gränsen till Norge.
Tji fick vi när stigen visade sig vara översvämmad och så vi inte kunde göra annat än att betrakta fallet på avstånd, om vi inte ville bli blöta om fötterna. Dock trodde sig J veta en annan väg till fallet som gick öster från vei 22 nån kilometer in i landet. Det visade sig vara en grusväg och vi hittade tydligen inte rätt för till slut trillade vi ut på vei 101.
Första försöket att nå fram till fallet...
...tog tvärstopp om vi inte ville bli blöta om fötterna.
Där bytte vi hojar, bara för skojs skull, och körde sedan vei 101 norrut till Prestebakke och sen söder på vei 22 tillbaka till Sverige. Vid en gammal vägtull (tror vi det var) bytte vi tillbaka och svängde sen vänster och följde skyltning mot Älgafallet. Mer grusväg upp på berget och till sist fick vi ställa hojarna och gå. Till slut, efter mycket snurrade, hade vi nått vår destination: Älgafallet!
Utsikten uppifrån Älgafallet
Vi betraktade det lite från Svenska sidan och gick sedan över bron och slog oss ner på norska sidan. En liten termos kaffe gjorde susen när vi satt brevid fallet och berättade ljugarhistorier och snackade om hojar. När kaffet och historierna var slut gick vi ner för en trappa och såg fallet på nära håll fast lite mer nerifrån, mycket mäktigt!
Mäktigt sa Bill. Mycket mäktigt sa Bull.
Vägen tillbaka gick på småvägar öster om Bullaresjöarna, första biten var grusväg. Återigen fin utsikt och rolig körning. I Sundshult fanns en ordentlig badplats som säkerligen är välbefolkad sommartid, med hopptorn och grejor. Inte långt därifrån fanns Kynne Älv som hade ytterligare ett litet fall.
Tre kilometer norr om Hällevadsholm skildes vi åt, då hade vi kört ungefär 10 mil ihop. På min färd mot Uddevalla fick jag återigen längtan om värmehandtag. Ett par kilometer från Torp köpcentrum fick jag dock annat att tänka på, motorn klonkade till och helt plötsligt lät det för jäkligt. Troligtvis nånting med transmissionen som kastade in handduken. Trist avslutning på en annars väldigt bra dag och mycket fin tur!
När hojen återigen stod i garaget visade mätarn att jag rullat ca 25 mil idag. Det gör att jag är totalt uppe i en ca 65 mil sen jag tog kortet. Om säsongen är slut för mig nu så tänker jag ändå vara nöjd.
Nu blir det mat, dusch och öl!
Klart slut!
(Ps: det finns fler bilder på http://www.facebook.com/media/set/?s...3192887&type=3)
Svara med citat
Ursprungligen postat av Susie
Jag bor inte långt derifrån så jag har varit der många gånger
Kanske vi mötas nesta sesong
