Mina egna erfarenheter av tandläkarbesök har genomgått en del förändringar genom åren, dock inte min inställnig till bedövning.
Eftersom jag är tidigt född så började karriären redan på 50-talet. Borren drevs då förmodligen av en elmotor nådgonstans men det kan lika gärna varit med ett medeltida vattenhjul utanför väggen. Den snurrade långsamt så att det skorrade i hela skallen och den som höll i skaftet var en tandläkare av gamla stammen med mera pondus än empati. Behandlingen inleddes med att man fick syn på en stor glasspruta av antik modell, full i bedövningsmedel. För att förstärka effekten sprutade han ut en lång parabel bedövning framför näsan innan han penetrerade tandköttet med grovkanylen. Sen öste han på så att ansiktet inte kom igång på flera timmar.
Nästa era var när tryckluftsdrivna borrar hade kommit men fördelarna med snabb rotation hade inte ännu upptäckts av dom som hanterade dom. Minns att det var med en viss bävan som jag gick in på Folktandvården och en kort men muskulös tant angrep min käft med kraft och dessutom dåligt humör. Fram till dess var det inte kul med tandvård.
Flyttade till Värmland och där kom jag till tandläkare av en helt annan sort. När jag sa att jag inte ville ha bedövning så slapp jag. Handlaget hos tandläkaren var helt annorlunda och det blev bara trevligt. Eftersom jag hade ett arbete som var milt sagt stressigt och hela fritiden full av aktivitet blev tandläkarmottagningen en fristad där inte en jäkel kunde nå mig på en bra stund. Käften full i grejer så jag var bara inte talbar heller. I den vevan kom jag i kontakt med tandhygienister. Dom är ännu trevligare för dom håller på längre och sen har dom så vackra ögon ovanför munskyddet.
Bedövning var det ja? Det finns ingen mening med om man inte kommer åt roten eller så. Det senaste besöket fick jag, efter att jag själv accepterat, bedövning och den tog bra och gick över utan större besvär. Det gällde då en tandutdragning som fixades helt smärtfritt. Det enda var sticken vid bedövningen, men OK, det fick gå.