Hej alla glada!
Idag ville jag testa vad den gamla dakarhojen klarar av. Efter justering av kedjan till det övre gränsvärdet bar det av (följde rådet att hellre ha för mycket slack än för lite) . 4 mil härifrån finns det ett ställe som heter kilsbergen där finns det två skjutfält och massor av mil med grusvägar. Dit åker jag tänkte jag. Jag började dagen med att åka en favoritsträcka på asfalt (kåvivägen) och fortsatte därefter mot mitt mål. Väl framme åkte jag på grusvägar en lång sträcka och jag förundrades hur kul jag hade, hur vacker naturen var och hur stabilt hojen åker på spåriga grusvägar. När jag åkt CA 5 mil grusväg kom jag åkande runt en krök och ser bort mot nästa sväng (ca 60 m). Jag får syn på hur en stor grå hund med luden svans springer runt nästa sväng. ÅFAN en varg, o visst var det en glimt av en varg. Jag och skärper uppmärksamheten för att om möjligt se djuret igen men vargen har redan sökt skydd i skogen. Naturligtvis var jag tvungen att stanna för att kolla spåren och det var ganska stora i leran.
Glad för vad jag fått se fortsatte jag min tur mot mack och restaurang. Åt kyckling med thaibasilika tillsammans med trevlig sällskap. Eftersom jag efter maten fortfarande kände mig sugen på att köra mer så bar det ut på grusvägarna igen. När jag körde på en mycket tjälskadad grusväg och mådde bra fick jag stanna. Ett ganska stort träd hade vällt över vägen. En offroad är en offroad tänkte jag och det värsta som kan hända är att den tar i hashplåten. Jag har flera gånger satt domkraften under hashplåten och den är rejäl. Jag tar det lite försiktigt och lägger en liten stock framför trädstammen för att inte skada framgaffeln. Kör lite försiktigt och gasar till för att komma över och framhjulet hoppar över lätt som en plätt. Den mindre stocken förvandlas till kaffeved när bakdäcket tar i och där hänger hojen på hashplåten och tuggar grus.
Hur ska man lösa detta tänker jag nu och lättar på klädseln. 220 kg hoj som hänger på en trädstam sitter där den sitter. Helt annorlunda mot de endurohojar jag kört fast med tidigare. efter ett par minuter av slit inser jag att jag inte kommer varken fram eller tillbaka. Jag får helt enkelt börja bära stockar och pinnar som jag lägger mellan bakhjulet och stocken. Efter några försök och en mängd kaffeved hoppar tillslut även bakhulet över trädstammen. Puh tänker jag och andas ut. Innan jag åker vidare för att utforska var vägen går så passar jag på att bygga en riktigt bra ramp av grenar grus och stockar för att tillbakavägen ska gå smidigare. Någon mil framåt var vägen avspärrad med bom och skylten skjutning pågår). Vände och på vägen tillbaka fick jag se två älgar på ett hygge. På vägen tillbaka fastnade jag inte för med lite fart så skuttade hojen över hindret! Väl hemma fick min nyvunna vän ett rejält bad för att bli av med all smuts från dagens strapats.
Jag är supernöjd med min hoj! (förutom en liten plastbit någonstans som låter BZZZZZZZ av vibrationerna) Det verkar som att jag är begränsningen och inte hojen. Denna hoj har redan visat mig något som inte många får se. Nämligen varg!
/Gurra
Svara med citat
Varg? 
Har visserligen åkt förbi kilsbergsmasten med en offroad 125a men inte sett någon varg där i skogarna.
Ursprungligen postat av Gurrag
Du gör mig glad som kommit till insikt! Begränsningen hos en tvåhjuling sitter alltid i sadeln. Ingen, inte ens Rossi behärskar hojen till 100% i alla lägen och det spelar ingen roll, gäller allt från gammal Monarped med ILO-pianomotor upp till värsta dunderklumpsraketen. Det är bara att se sin förmågas nivå och därifrån utvecklas till att bli MC-åkande gubbe. Det tar tid för en ung man att komma dit och kräver en viss försiktighet med körningen för att man ska lyckas. 
Skorrande plastbit. Jag brukar söka upp varvtalet där det skorrar och med handen känna över allt som kan tänkas låta illa. Lyckas oftast men det har hänt att jag åkt till verkstad för att fixa rassel från kamkedjan och fått en skruv åtdragen i kåpan istället. 
Ove
