En "liten" reseberättelse, ja den vart ganska lång men läs om ni orkar. =)
Förberedelserna för resan var knapphändiga då jag inte gjort nåt sånt här förut. Gick dock stenhårt på devisen "om du inte vet med all säkerhet att du kommer att använda något, eller saknar kunskap att använda det, ta inte med det". Packade ner lite ombyten, regnkläder, punkaspray, sovsäck, extra visir, toalettprylar och ett par sandaler i en ryggsäck som jag spände fast bak på hojen. Skaffade en liten tankväska som jag använde för förvaring av viktiga saker som pass, plånbok, kamera etc samt en varm tröja och ett par extra handskar. Hade köpt ett par mjuka packväskor som jag trodde jag skulle behöva men de användes aldrig. Det enda som jag ångrar att jag tog med var sovsäcken, den användes aldrig men tog upp en massa plats. Den får stanna hemma nästa gång.
Äntligen lite sol efter en dag i regn.
Resan började med den långa färden ner genom Sverige. Körde ner till ett vandrarhem i Älvkarleby, ca 70 av milen i spöregn.. Det klarnade dock upp på morgonen och jag drog ner till hufvudstaden där jag mötte Mats Liifv som guidade mig runt på småvägarna runt stan. Vi fikade på det berömda Rosenhill och tog en sväng på Slingerbulten där jag lyckades hamna på bild. Vi körde även ett par vackra vägar söderut där jag fortsatte min resa. Tack för guidningen! Var en bra uppvärmning inför vad som komma skulle. ;]
Mats utanför Café Rosenhill, jag kan rekommendera tunnbrödsrullarna!
Efter lite besök hos bekanta samt en 600-milaservice i Ljungby mötte jag upp resten av styrkan i Göteborg, vi tog färjan över till Kiel och slängde oss direkt ut på Autobahn i riktning mot Prag. Strax innan vi passerade Berlin upptäckte vi dock att mina däck började likna slicks, de mjuka sportdäcken som satt orginal nöttes ner som suddgummin när de pressades i hög fart. Det var inte akut, men det var inte svårt att räkna ut att de inte skulle hålla resan igenom så vi svängde av in i Berlin och började leta gummiverkstad. Inte helt enkelt då Berlin känns en smula överväldigande för en skara vilsna norrlänningar. Till slut gick vi bara in på närmaste hojaffär, en HD-försäljare, och sa "hilfe". Klockan var 5 på eftermiddan men de ringde runt lite och fixade allt, vi rullade in hojen på verkstan som vi hittade till med deras vägbeskrivning och fick löfte om att få hämta ut den morgonen därpå med två nya sulor. Inte var det dyrt heller, Berlinarna står högt i kurs hos mig. =)
Reifendienst-Müller, Obentrautstr. 71 i Berlin. Har ni däcktrubbel är det hit ni ska gå.
Från Berlin åkte sen två av oss, jag och Ricke på en ZZR1400, söderut då övriga bara skulle ta en kort sväng. Vi hade först tänkt ta tåget ner till München men då vi skulle få vänta pga fullbokning valde vi att brassa hela vägen. Vi rullade på i maklig takt ner till Ingolstadt där vi tog in på ett (sunkigt) B&B. Visade sig vara i sista sekunden då ett ruskigt oväder bröt ut. Dagen därpå försökte vi fortsätta ner förbi München, men hällregn och eviga köbildningar fick oss att tröttna hastigt på autobahn. Efter ett tankstopp svängde vi av och tog småvägarna in i Österrike. Ett klokt val, vilken otrolig skillnad. Tur att jag inte körde först för då hade jag åkt i diket i den första 180-graderskurvan. Jag var helt förbluffad över vägarna och vad jag såg, bergen, byarna och vägarna som slingrade och krökte sig. När vi stannade efter en liten slingrig bergsväg ner mot Kufstein var jag helt i extas och sa att "vi måste ta den här vägen när vi åker hemåt så jag får köra den när det är torrt!" Ricke sa då att jag kommer få se ännu häftigare saker, han hade naturligtvis rätt men just då lät det otroligt. =)
Hur kan man bli en galen diktator när man växer upp i ett så vackert land?
Vi rullade in i Sell am Zee och vidare upp mot Grossglockner, men när vi kom fram var passet stängt pga snö. Hittade ett grymt fint gasthof (med torkrum!) nere i Brock där vi sov över i förhoppning om att passet skulle öppna dagen efter. Det gjorde det, och jag kunde göra min alpina premiär på två hjul. Vi åkte fram å tebax över passet hela dan tills man nästan kunde varje kurva, vilken åkning! Det var ganska lite bilar i farten så man kunde verkligen känna på serpentinerna, och vi halkade oss upp på den isiga kullerstenen till Edelweiss spitze och tog en kopp kaffe i snön. En fantastisk dag som avslutades på resans absoluta lågvattenmärke vad gäller övernattning.
Svart funkar bättre än reflexväst i fjällen. =)
Isig kullersten gör serpentinerna så mycket mer spännande
Dagen därpå körde vi en fantastiskt vacker väg mot Lienz och därefter tog vi en sväng in i Italien via Plöckenpass. På toppen träffade vi två svenskar som visade sig vara en liten utbrytartrupp från Vulcan GBG, och det verkade krylla av göteborgare lite överallt i alperna skulle det visa sig. Vägen upp från den Italienska sidan var riktigt rolig då man lyckats bygga en väg på en i princip lodrät vägg mha tunnlar. Vi åkte tillbaka till Österrike eftersom vädret var bättre på den sidan och fortsatte österut.
Äntligen, Italien!
Efter det är det litte luddigt i minneskretsarna, men jag tror vi åkte över till Italien igen via Nassfeldpass (väldigt sköna serpentiner) och sen via Tarvisio mot Villach. Därefter tog vi den jättelånga tunneln söderut in i Slovenien. Vi snålade lite och köpte ingen vignette för slovenska motorvägar utan tog småvägar mot Bled via Gorje. Vilket fantastiskt land, hade inte en susning om stället innan jag åkte utan föreställde mig likt den fördomsfulle skandinav jag är ett avdankat öststatsland. Istället möttes vi av fantastiska alper, vacker natur och trevliga människor (som tillochmed kunde engelska).
Inte riktigt vad jag såg framför mig första gången jag tänkte på Slovenien..
Till slut kom vi fram till Bled, i årtusenden en kurort för kungar och diktatorer och en helig plats sen förhistorisk tid. Det är inte konstigt att de valt den platsen. Glaciärsjön ser ut som en naturlig simbassäng med sitt turkosgröna vatten, och kyrkan som står ute i vattnet och och borgen uppe på en hög klippa gör att det känns som man sitter i ett sagolandskap. Vi tog in på ett fyrstjärnigt hotell med plats för hojarna under tak, vet inte om vi hade tur men billigt var det. Fick plats vid bästa bordet nere vid vattnet och vräkte i oss Slovensk grilltallrik, vi prövade även på det Slovenska ölet vilket verkade ha bra drag för morgonen efter kände vi att hojåkning inte var att tänka på trots att vi inte direkt överkonsumerat. Att glida runt i Bled å käka glass var dock inte plågsamt på nåt sätt.
Den plågade minen har en orsak, men det är absolut inte omgivningens fel.
På eftermiddan tutade vi vidare mot Kranjska Gora och upp i Vršič Pass, ryssvägen, för att bekanta oss med Julianska Alperna. Resan upp till toppen var lite spännande eftersom alla de 48 180-graders hårnålarna var belagda med ojämn kullersten och Rickes 1400 kändes därför väldigt lång och tung. Nervägen på andra sidan var betydligt smidigare och, tyvärr, inga foton kan göra omgivningarna rättvisa. Passet är omgivet av 2,5km höga toppar med hisnande dalgångar och när vi åkte där var de snöfria så när som på fläckvis glaciäris.
Vršič Pass.
Fortsättning följer..
Ursprungligen postat av Mats Liifv
Svara med citat
