Säsongen 2007:
Bodde mer på hojen då, i så väl stekheta dagar som i regn, spelade ingen roll men hoj skulle jag köra oavsett väder! I dag är det lite mer annorlunda: jag tycker att jag hinner nog minsann köra hoj jag… Det kanske är en mindre stekhet dag i morgon? och så väntar jag till nästa dag. Det är inte lika spännande att köra hoj en stekhet dag eller i regn som det var med nytaget körkort, he he.
Älvdalen i snö, februari 2009:
Det första jag gör första dagen är att vurpa. Jag fick uppställ på hojen när jag vände runt för att köra banan igen. Hojen kom sidledes ut ur kurvan och jag råkade sätta ner *fel* skida som då högg fast i isen och plötsligt flög jag. En riktig highsider! Jag begrep inte att jag flög, jag var fortfarande kvar i körningen under flygturen, det gick så vansinnigt fort att jag själv inte hängde med. Och inte förrän jag slog i huvudet på isen begrep jag att jag hade vurpat och att jag låg flera meter ifrån hojen. Hjälmen sprack baktill, det var nog en rejäl duns det där om den gick sönder. Jag tyckte att jag bara slagit i huvudet men på natten när jag skulle sova och kommande nätter fick jag ingen sömn. Det gjorde ont i kroppen, jag hade även slagit i höft, axel och armbåge och halsmusklerna var inte vana att jobba så de hade jag också rejält ont i resten av veckan. Ack ve.
Men jag lärde mig otroligt mycket i Älvdalen som jag inte insett förrän nu. Nu när jag kommer till en tjälskadad väg med potthål och bulor samt lösgrus kan jag inte längre sitta ner. Jag måste stå upp på hojen, det hade jag aaaldrig vågat 2007! För i Älvdalen kom jag underfund med det där att stå upp på hojen och så mycket enklare det blev att köra hojen plus att jag fick en mycket bättre kontroll på köpet. =)
Jag trodde också då, 2006 när jag köpte glidaren, att jag var glidartypen men ack vad jag bedrog mig grundligt där. Inte tusan kände jag mig själv i den vägen! Nä potthål, lösgrus, kostigar, lerpölar och vattensamlingar ska det vara. Och helst ska hojen ha grovt mönster på däcken och framför allt högre sitthöjd. BMW:ns originaldäck växte jag ur och köpte grövre mönstrade däck modell TKC80. Och gärna bor jag också på en bit kurvig asfalt där jag får köra min kurvtagning. Glidarhojar är ingenting för mig, de går för långsamt och jag känner mig begränsad på dom till en typ av körning, förpassad till enbart asfalten. Dessutom får jag ont av dom, ergonomiskt ingenting för min kropp.
I Älvdalen tog det fyra dar för mig att få upp fötterna på fotpinnarna:
Dag 1: Fötterna var i skidorna och de var tryckta mot marken för hojen kunde annars välta. Trodde jag ja.
Dag 2: Fötterna var fortfarande kvar på skidorna men nu kom de en bit upp. Men för säkerhets skull hade jag dom nära marken ”ifall att”. Hojen kunde ju få för sig att välta…
Dag 3: Nu började ryggraden växa, hojen välter ju inte så skidorna kom högre upp.
Dag 4: Här hamnade fossingarna på fotpinnarna, skidorna dinglade bredvid hojen och användes bara när jag behövde ena skidan i nån sväng.
Dessutom hade jag fått för mig att det var enklare att stå upp på skidorna när det var en hel del svallis och spår som greppade tag i framhjulet. Så med enkla medel som löst grepp om styret och att stå upp hade jag full kontroll på hojen.
Detta trodde jag aldrig att jag skulle kunna bara två år senare. Utvecklingen har gått framåt och det har gått bra förutom två vurpor i år. Den andra vurpan i mars var bara korkat av mig. Med ryggrad från Älvdalen och snökörningarna inbillade jag mig att jag kunde köra på blankis med ett par sprillans nya TKC80 utan dubb, ha ha ha! Jag klarade undan hjälmen i fallet, he he. =)
Svara med citat