Jag har länge funderat kors & tvärs och vänt ut och in på tankarna fram och tillbaka. När gubben tar sitt mc-kort nån gång skulle han få min Honda CB750 i present. Ja du läste rätt: få. Den tanken hade jag redan förra året men så gick han och köpte en likadan nyligen. Jahapp, vad gör jag nu då? blev den stora frågan.
Tanken hade jag inte släppt, och jag har senaste tiden kikat på en ny bättre kamera modell proffskamera, jag känner mig begränsad med min lilla Nikon D50 som ju är en bra instegskamera men nu vill jag mer. Så jag höll mun i dag och undrade om han ville köpa min Honda, att han kan sälja sin och köpa min så får han en snyggare CB750. I sin rätta kulör och utseende så när som på avgassystemet.
Då drabbades jag av dåligt samvete en stund senare, jag hade ju tänkt skänka den till honom och nu ska jag sälja den till honom! Kändes som att jag lurades, det kändes inte alls bra. Fy vad oärlig jag kände mig. Äh va f…
Så jag berättade att jag inte hade tänkt säga nåt men den dagen han ringer hem och berättar att han fått lappen skulle den stå i garaget med ett tjusigt rött band i rosett och skylten ”Grattis till körkortet!”.
Det kostar mig några tusen det här men jag har i alla fall lättat på samvetet och mår bättre nu. Jag kunde inte acceptera den känslan, att jag kände mig oärlig. Nu har jag slagits färdigt med mig själv i dag, nu får han den faktiskt, i förtid dessutom men på ett villkor: att han sätter fart och tar sitt körkort.
Det kostar på att vara ärlig ända ut i fingerspetsarna.
Svara med citat