För ett par år sedan så tog jag ett beslut som jag ångrar idag. Det handlade om en sommar stuga som min mor hade hyrt i några år och som hon var tvungen att säga upp för hon hade inte råd att ha den kvar själv. Sen så visar det sig att en annan släkting var intresserad av stugan. Då pratade vi med varandra morsan jag och den andra släktingen och kom fram till att dom två skulle dela på den. Jag kontaktar ägaren igen och pratar med honom, men till saken hör det att morsan och den andra inte hade jobb just då så vi skrev stugan i mitt namn så länge till släktingen hade fått fart i sitt företag som han ju höll på att starta, morsan är ju pensionär, det här är ca 2 år sedan. Nu har båda sagt att dom vill hoppa av och det är väll OK, det är ju bara att säga upp kontraktet men det som retar mig var att jag sa åt dom när jag tog kontraktet i mitt namn att dom får banne mig stå för skötsel och underhåll, det fick inte läggas på mig. Hur har det blivit? Jo nu ska ägaren till stugan komma, han bor i Stockholm och har en stugan inte så långt ifrån den andra stugan och vi har pratat i telefon om att vi ska säga upp kontraktet när han kommer. Morsan och den andra släktingen har inte varit i stugan på ett par månader och gräset var hur högt som helst, alltså fick jag ta hand om det som inte skulle hända. Så har det varit hela tiden, dom kan ju åtminstone ringa och visa lite intresse om hur det går, men inte gör dom det för det ska ju vara så jävla bekvämt hela tiden, fan jag kommer aldrig mer försöka hjälpa till om någonting skulle hända igen, speciellt inte om det gäller morsan hon bara går efter hur det är för henne och har inte en jävla tanke på andra människor, går det inte som hon vill så blir det ett jävla liv. Nej nu har jag tröttnat på den attityden.

Historian är mycket längre men jag fick lov att förkorta den lite.