Det är ju min namnsdag i dag! Det har jag glömt bort fullständigt. Jag tror åldern börjat ta ut sin rätt, ha ha ha! Jag är bara halvvägs igenom livet, hur tusan ska det gå sen, när jag är gammal?! :eek:
Utskriftsvy
Det är ju min namnsdag i dag! Det har jag glömt bort fullständigt. Jag tror åldern börjat ta ut sin rätt, ha ha ha! Jag är bara halvvägs igenom livet, hur tusan ska det gå sen, när jag är gammal?! :eek:
Grattis.:DCitat:
Ursprungligen postat av Katarina
Jag har funderat på samma sak och tror att det kommer att vara kört när man blir gammal.;)
Ha ha ha, ja man kanske skulle göra som i reklamen: tatuera in adress och allt så är det ingen risk att man inte hittar hem. ;)
Det är väl bara att inställa sig i kön av gratulanter. Dessvärre lider jag av samma syndrom som ni andra, kommer inte ihåg att jag fyller år och missar bröllopsdagen alltsom oftast till hustruns stora missnöje! Känner, precis som ni, en viss oro inför framtiden... har ju liksom gått in i "andra halvlek" första fyrtiofem och lite till är redan avverkat!:rolleyes:
Grattis härifrån också Katarina!
Egen namnsdag och födelsedag är väl inga problem - det kommer ju andra ihåg åt en. Och om de inte gör det och inte man själv heller så gör det ju inget...
Bröllopsdagen och hustruns födelsedag (men inte hur många år hon fyller) är de viktiga att komma ihåg. Ungarnas födelsedagar, släktens jämna fyllerier och liknande tenderar ju att påminna sig själva (dvs av bättre hågkommande än en själv), liksom denna förbaskade jul som återkommer titt som tätt.
Men det skulle vara bra om demensen skonade information som t ex var man lagt laptoppen eller vilket lösenord man hade på jobbet när man kommer tillbaka från semestern, och istället raderade telefonnummer till klasskompisar från mellanstadietiden, eller det där pinsamma uppträdandet man levererade på den där festen...