Krönika: Utflykt i kurvornas land

http://www.hojen.nu/bilder/artiklar/utflykt1.jpg
Bilden kommer från ett annat tillfälle

Krönika: Utflykt i kurvornas land
Av: pea_72

Doften av mossa slår emot mig när solens strålar byts till kompakt skugga i den allt tätnande skogen. Kurvorna är inte alls behagliga, koncentrationen är fullständig. När jag rullar fram, jag säger inte susar för rullar är en mer korrekt beskrivning av hur det ser ut, på den lilla vägen är jag svettig i händerna och andetagen så tunga att det då och då bildas lite imma på visiret. Jag utsätter min kropp för risken att falla, utsätter mitt psyke för anspänningen och utsätter säkert min hoj för en körstil den definitivt inte är byggd för.

Hur som helst är jag här mitt uppe i den skräckblandade njutningen på en väg i en skog. Jag ber flera böner om att slippa få möte eller ännu värre bli upphunnen av någon bil. Att vara ”i vägen” är nog det värsta, mina medtrafikanter stressar mig, jag har svårt att koppla bort bakomvarande bilist elaka tankar om ”idioten som är i vägen”. När jag kör ensam på en väg, när mossans doft når mina näsborrar är jag nära paradiset. Man är så nära.

När jag kört ytterligare några kilometer byter miljön skepnad, istället för tät granskog ser jag ängar med frodigt vårgräs, hagar med små lamm och deras ulliga mammor. Vägen blir bredare och samtidigt rakare. Nu är det bara mysigt, bullrigt men ändå tyst på något sätt. Jag kommer fram till en korsning, har kört här förr så jag vet att höger är ”farlig väg” och vänster är rak och fin. Då jag ingen tid har att passa, magen behöver inte fyllas för än tidigast om ett par timmar, möjligen skulle kaffe sitta fint, väljer jag trots ”faran” höger. Vägskälet är valet mellan full koncentration och kittlande anspänning och mellan avslappning och fria tankar. Idag blir det fokus.

Jag svänger ut på vägen, gasar och växlar lugnt och försiktigt. Efter den lilla bron börjar det. Första svängen är en skarp vänsterkurva, skymd av en stor bergsknalle, de blågula elaka pilarna skrämmer mig, de är inte alls informativa snarare står det ”Akta dig du kör in i dödens kurva”. Mitt grepp om handtagen blir fastare, jag saktar farten ordentligt och verkligen tänker på min placering. Jag glider igenom utan att få möte. ”phu! Vilken tur”, tänker jag. Jag kom fel in från början och gled hjälplöst allt för långt in i svängen. Vänsterkurvor är de värsta om man skall hålla någorlunda styrfart. Efter första svängen kommer en svag, behaglig högerkurva, jag känner mig som ett med min hoj när jag lugnt och fint rullar genom den med lagom lutning på min cykel. Sådana svängar får mig att le, jag känner mig duktig.
Min tur går vidare i solen, farten sänks ytterligare då en rad med seriekurvor väntar.

Min kropp som borde vara avslappnad och följsamt mjuk blir instinktivt spänd som en pilbåge. Jag tar några djupa andetag ”hur svårt kan det vara!?” tänker jag och blir samtidigt irriterad över min rädsla. Jag har ju körkort, jag borde kunna lära mig! Jag ger jämn, men försiktig, gas och lutar hojen i helt fel ögonblick. Istället för en lugn och fin sväng där lutningen är perfekt avpassad till svängen lutar jag mer än jag vågar och sliter som ett djur för att få upp hojen igen. Resultatet är att jag reflexbetonat släpper på gasen istället för att accelerera mig ut kurvan. Jag kommer givetvis levande ut svängen men farten är en mopeds vid det här laget. De följande tre svängarna tar jag i samma fart, jag är ensam på vägen.

Uppgiven stannar jag till vid den lilla sjön några hundra meter längre fram. Handskarna sliter jag av mig och slänger i gruset, min nya hjälm är jag mer rädd om så den placerar jag försiktigt på backspegeln. När jag kliver av vänder jag mig bort mot de elaka kurvorna och känner mig vanmäktig. Jag tar fram min termos med kaffe, drar av jackan och breder ut den som ett täcke på gräset. När jag satt mig ner hör jag dovt smatter från en gräsklippare långt borta, jag hör fåglar sjunga kärlekssånger på andra sidan sjön och ser vinden skapa krusningar på den lugna sjön. Kaffet är lagom varmt, jag sörplar i mig den underbara drycken, den stärker mig. Lika mycket som kaffet stärker min kaffeabstinenta kropp så stärker miljön och lugnet runt mig nu min övertygelse om att jag en dag skall klara de otrevliga kurvorna utan att få panik.

Om människan kan flyga till månen, bestiga Mount Everest och överleva att föda barn borde väl jag kunna lära mig behärska en motorcykel. Jag lägger mig ner, tittar upp mot molnen som passerar på den blå himlen, tankarna börjar fara runt. ”Jag klarade köra hit, det betyder att jag klarar köra hem!” jag sätter mig hastigt upp innan tanken knappt ens fått landa i huvudet. ”Jag klarade köra hit…” givetvis är det så. Nästa gång kan ju inte bli sämre än den förra, det måste ju hela tiden betyda att jag blir bättre och bättre…

Det är stunder som denna jag älskar mest med mitt nyfunna MC-liv, att få komma nära, både mina egna begränsningar men också mina tankar, att känna att möjligheten finns att tänja mina gränser. Naturens växlingar under en utflykt och det underbara kaffet, kan livet bli bättre trots elaka svängar?

/Pernilla (pea_72)

Trevlig läsning!
Verkar som att du skulle behöva lite tips av någon som kan åka med dig, både framför och bakom dig. Tror även att det skulle vara nyttigt för dig att åka med bakpå hos någon som kan köra. Du är långt ifrån ensam om din rädsla för kurvor har jag förstått.

För mig känns det konstigt att vänsterkurvor skulle vara svårare än högerkurvor. Då håller du ju bara så långt ut till höger som du kan för att sedan vika in när det känns lagom. Vore mer förståeligt, för mig, om du skulle känna ett obehag av att gå ut emot mitten av vägen i samband med en högerkurva. Nästan alla har ett favorithåll dit det känns bättre att svänga. Dom flesta verkar tycka att det är lättare att svänga åt vänster, så även jag. Är du möjligen vänsterhänt, om det nu skulle spela någon roll...?

Bra skrivet! Men det finns inga elaka kurvor, bara elaka hojar som inte går att svänga med ordentligt. Glidarhojar är urusla nybörjarhojar. Pröva en hoj som är byggd för annat än långsam förflyttning rakt framåt så blir kurvorna dina bästaste vänner! ;)

jag tycker oxå att vänsterkurvor är svårast när jag tränat effektiv kurvtagning. Vid högerkurvor går man ju in mot mittlinjen för att få bra sikt genom kurvan och man kan ju tom gå ännu längre åt vänster om kurvan är fri. I en vänsterkurva går man ju ut mot vägrenen och då gäller det ju att inte missbedöma fart kontra kurva. Med min DR 800 med 21 tums framhjul känns det lite otäckt när man kommer för nära diket i hög fart. Med flickvännen lill-Honda går det bättre att korrigera riktningen i sista sekunden..

En bra sak jag läste om kurvtagning (kan det varit på detta forum?) var att om man missbedömt en kurva och kommer in för fort ska man inte panikbromsa eller tveka så man kör i diket utan bara motbryta och lägga ner hojen ännu mer. Om hojen har friska däck och det är vanlig asfalt så går det bra.

Testade själ i en paniksituation när jag buskörde med en vän på en okänd väg å överraskades av en riktig serpentinkurva. Trots att DR:en är hög så låg jag nästan med knät i backen och orsaken till att jag ändå var väldigt nära en krasch berodde på gropar i vägen mitt i kurvan. Med någorlunda jämn asfalt hade det troligen löst sig med mindre dramatik..

Citat:

---

Ursprungligen postat av BIG1

En bra sak jag läste om kurvtagning (kan det varit på detta forum?) var att om man missbedömt en kurva och kommer in för fort ska man inte panikbromsa eller tveka så man kör i diket utan bara motbryta och lägga ner hojen ännu mer. Om hojen har friska däck och det är vanlig asfalt så går det bra.

---

Känns som den absolut bästa metoden även för mig. Bromsning i panik brukar aldrig sluta väl......

Är det närheten till diket som skulle vara det otäcka i vänsterkurvor? Känns som att man i så fall har blicken på fel ställe. Om man tittar dit man ska istället, så långt bort man bara kan, borde man inte behöva fundera över diket och därmed flyter allt förhoppningsvis som det ska.

Ladda ned den här http://www.svmc.se/upload/SMC%20cent...LL%20SVENO.pdf
Läs och träna... Eller testa någon av kurserna hos SMC om du inte känner dig bekväm i kurvorna.
Det är ju kurvorna som är roliga! Raksträckorna är mest en transportsträcka till nästa kurva. :)

Och visst, som någon skrev nedan, hojen är viktig. Men det mesta sitter mellan öronen. Och det är den delen som är svårast att göra något åt... :)

Känner igen mig i din beskrivning av den skräckblandade förtjusningen att inte ha full kontroll....
får mig att tänka på ordspråket " man är inte är en riktig ryttare förrän man fallit av sin häst".....

"Full kontroll" = mycket nyttig läsning! 12 moment för att svänga och alla ska utföras på några sekunder! Har hjälpt mig mycket i träningen och utökat mina tidigare obefintliga kunskaper i ämnet.
(Finns snart inte en kurva i Täby med omnejd jag inte vinglat omkring i). Nu känner jag mig lite säkrare, även om jag fortfarande har låååångt till nedlägg med tillhörande knäskrap.

PS. Skit i bilisterna och vad de tycker om din körning! De ska anpassa sig till rådande omständigheter och vill du ta det lugnt i en sväng, ska de anpassa sig till detta, inte tvärt om! Du är inte i vägen, bara för du håller dig på vägen!

Jag har fått uppfattningen att det är väldigt många med tyngre hojar som har svårt att ta kurvorna med rejält nerlägg om det behövs. Oftast kan man lägga ner hojen längre än man tror.
Jag var på en " kurvkurs " som SMC i Värmland ordnade på en gokartbana. Hade med mig en Suzuki 850 Gs, som jag tyckte var lite klumpig. Men efter att tränat ett tag och börjat lita på hojen, så var det inga problem att skrapa ytterkanten på stövlarna.
Vad jag menar är att man faktiskt måste träna för att få ökad säkerhetskänsla. Det räcker inte att ha genomfört en avrostning och tro att man är fullfjädrad knutte efter det.
Nästan ändå viktigare är om man kör med passagerare, att paret är lite samkört.
Var jag elak nu?????

"Elak" Absolut inte Olle! Var själv på kurs på bana med min Dr800 och det tillsammans med glada R-åkare och naturligtvis måste man hänga med dom :( vilket inte fungerade på rakorna men i kurvor var det möjligt. Givetvis så blev farten lite väl uppskruvad med resutat att det gick att lägga ner tills både stövel och fotpinne tog i underlaget. Upptäckte att det finns marginaler (som inte ska utnyttjas annat än i nödfall) att ta till.

Att gå en avrostningskurs är väldigt lärorikt och bör vara ett måste för varje säkerhetstänkande hojåkare. Det finns inga ursäkter att låta bli då det anordnas sådana på många platser i vårt land. Det som är sorgligt är att många "nybörjare" eller "osäkra" har många ursäkter att inte avsätta tid för en sådan dag. Det är synd. ;)

Tack för alla tips och åsikter.
Jag kommer troligen att gå en kurvtagningskurs vad det lider för såhär kan jag ju inte ha det ännu en sommar. Skönt också att höra att min kurvoro även delas av andra OCH att vissa av er lyckats träna bort den. Inger hopp även för mig.
Vi ses på två hjul i en kurva till sommaren!

Citat:

---

Ursprungligen postat av pea_72

Tack för alla tips och åsikter.
Jag kommer troligen att gå en kurvtagningskurs vad det lider för såhär kan jag ju inte ha det ännu en sommar. Skönt också att höra att min kurvoro även delas av andra OCH att vissa av er lyckats träna bort den. Inger hopp även för mig.
Vi ses på två hjul i en kurva till sommaren!

---

Klart det finns hopp! Är helt övertygad om att du kan träna bort problemet ganska omgående, med hjälp av en bra lärare. Med blicken på rätt ställe, förbi kurvan, bör du absolut kunna komma över din rädsla. Detta tycker jag att du skulle lärt dig redan på körskolan. Känns, för mig som en baskunskap att kunna komma till en kurva utan att vara rädd...

På våra avrostningar i Stockholm går i stort sett alla övningar ut på att man ska lära sig var man ska lägga blicken, långt bort och inte precis framför framhjulet. Blir en "Aha-upplevelse" för många. Plötsligen får dom flyt i körningen och kan planera sin körning. Varje kurva eller hinder som dyker upp är inte längre en överraskning utan i god tid har man kunnat planera och placera sig rätt på vägen. Gäller att inte titta på hindret utan se vart man ska ta vägen utan att träffa det man inte vill. Den som tittar på gropen i vägen eller vad nu det kan vara för hinder, kommer garanterat att köra på det. Medan den som väljer att låta det perifera seendet ta hand om hindret och koncentrerar sig på var man kan åka, knappt kommer noterat att det var ett hinder på vägen. Hela proceduren har gått med automatik...