När jag dejtade Bertil

Som bekant har min motorcykel fått sitt namn: ”Bertil” eller ”Cecil Den Muntre” efter reg-skyltens bokstäver — CDM. :)
När jag körde den för första gången en kort runda för att lära känna den så tyckte jag den är sååå lättkörd.
Jag provsatt Bertil nån vecka innan och konstaterade att fotpinnarnas placering kom jag inte överens med alls och parkerade den i garaget igen, vågade inte köra den ens en meter då. Det är dumt att ramla med den när man känner sin begränsning pga fotpinnarnas placering.

Men senare körde jag med Bertil när jag mognat över fotpinnarnas placering. Första två gångerna satte jag upp fötterna där de trodde att fotpinnarna skulle sitta men det fanns bara luft under fötterna, något kuslig känsla men man fann sig ganska snabbt och satte dom där de skulle vara. Jag testade fotbromsen och handbromsen, kändes helt okej. Vi tycktes komma riktigt bra överens direkt, Bertil och jag. :)

Och jag kunde aldrig för mitt liv tro att Bertil med sin 600-kubikare på ynkliga 39 hkr skulle vara så pass pigg ändå! Svarade direkt på gasen, växellådan kändes som helt ny, inget glapp eller oväsen nånstans. Den har ju inte ens rullat 900 mil fast det är en -98:a men den känns som sprillans ny och verkar vara riktigt pedantskött även tekniskt sett och inte bara utseendemässigt. :D

Jag tog det lugnt med Bertil på vägarna. Vi körde mot Årsta Havsbad, där fick jag imma på visiret för havets fanns bredvid och det var skymning. Torkade av försiktigt och började köra, får möte och ser väldigt lite vart vägen går pga imma. Riktigt kuslig känsla att inte se nåt! Man har ju inte precis en defroster på sig som man bara knäpper på.
Dock blev visiret defrostat i högre farter, det blev 70-väg sen så farten ventilerade visiret. Vi fortsatte mot Västerhaninge, körde av mot Dalarö igen och ut mot Dalarövägen där vi tog av åt Haninge. Sen var vi hemma igen, Bertil och jag. :)