obehag!

Det här har ingenting med mc att göra men jag känner att jag måste skriva om det och få det ur mig.

Frugan är hos svågern på sjukhuset i Stockholm och jag sitter här hemma och känner bara ett stort obehag över situationen. Det är mycket känslor inblandade hos dom anhöriga och dom har jobbigt, det är jobbigt för mig med men jag förstår att det måste vara jobbigare för dom nära anhöriga, dom har ju mycket lång historia tillsammans.

Sen hör ju till saken att frugan aldrig har varit riktigt respecterad i sin familj, om det beror på att hon är sladdbarn eller enda flickan bland barnen vet jag inte men hur hon känner och upplever saker verkar dom andra aldrig tagit hänsyn till.

För mig är hon den finaste person jag har träffat och hon tänker på andra och åsidosätter sig själv så mycket att det blir jobbigt för henne.

Nu är det svågern som är dålig som hon tänker på. Och jag tycker inte att hon får stöd som hon behöver av dom andra utan dom är lite tvära mot henne och hon blir ledsen.

Jag pratade med henne i telefon imorse och hon sa att nu får det vara slut på skiten och att det är svågern som det gäller, hon var arg och trött på att situationen är som den är.

Hon har ju svågerns son uppe i Stockholm och han är en person som respecterar och tycker om sin faster och det är ett stöd för henne.

Jag förstår inte varför folk blir lite ego när det är kritiskt istället för att stötta varandra.

Många är tyvärr så, så länge folket lever och mår bra kan de vara hur bra och trevliga som helst – tills någon dör. Då far själve Hin Håle i dom, de blir giriga och krigar, heeelt i onödan. Man kan bara hoppas de samlat minuspoäng hos Sankte Per och inte släpps in senare…

Min käre far var gift med en dam som var hur trevlig och go' som helst, kallade sig för min andra mamma och var jättesnäll. När far min dog blev hon som förbytt. Sa till sjukhuset i Finland att han hade inga barn, att hon var den enda nära anhöriga. Senare fick sjukhuset reda på att han hade tre barn för vi snokade reda på honom via finska ambassaden. Då blev det krig, så när han dött och det skulle bli begravning fick vi inte veta något alls. Det kom bara en bunt foton i brevlådan från hans begravning och en bild på honom där han hade nån kvart kvar i livet, t o m på kaffebordet, varför man nu skulle plåta det begriper jag inte. Efteråt sade hon att HAN inte ville ha sina barn på sin egen begravning. Men vilken förälder väljer bort sina egna barn…?

Själv är jag den typen som håller mun, tystnad är oftast bästa vapnet. Hon ringde senare och undrade varför ingen hör av sig. Då sa jag bara ”det kan du få fundera över, det bjuder jag på. Du är välkommen att ringa tillbaka när du hittar svaret”. Hon har inte ringt ännu efter 4 år, om hon bara är trög eller skäms vet jag inte.