Krönika: Utflykt i kurvornas land
http://www.hojen.nu/bilder/artiklar/utflykt1.jpg
Bilden kommer från ett annat tillfälle
Krönika: Utflykt i kurvornas land
Av: pea_72
Doften av mossa slår emot mig när solens strålar byts till kompakt skugga i den allt tätnande skogen. Kurvorna är inte alls behagliga, koncentrationen är fullständig. När jag rullar fram, jag säger inte susar för rullar är en mer korrekt beskrivning av hur det ser ut, på den lilla vägen är jag svettig i händerna och andetagen så tunga att det då och då bildas lite imma på visiret. Jag utsätter min kropp för risken att falla, utsätter mitt psyke för anspänningen och utsätter säkert min hoj för en körstil den definitivt inte är byggd för.
Hur som helst är jag här mitt uppe i den skräckblandade njutningen på en väg i en skog. Jag ber flera böner om att slippa få möte eller ännu värre bli upphunnen av någon bil. Att vara ”i vägen” är nog det värsta, mina medtrafikanter stressar mig, jag har svårt att koppla bort bakomvarande bilist elaka tankar om ”idioten som är i vägen”. När jag kör ensam på en väg, när mossans doft når mina näsborrar är jag nära paradiset. Man är så nära.
När jag kört ytterligare några kilometer byter miljön skepnad, istället för tät granskog ser jag ängar med frodigt vårgräs, hagar med små lamm och deras ulliga mammor. Vägen blir bredare och samtidigt rakare. Nu är det bara mysigt, bullrigt men ändå tyst på något sätt. Jag kommer fram till en korsning, har kört här förr så jag vet att höger är ”farlig väg” och vänster är rak och fin. Då jag ingen tid har att passa, magen behöver inte fyllas för än tidigast om ett par timmar, möjligen skulle kaffe sitta fint, väljer jag trots ”faran” höger. Vägskälet är valet mellan full koncentration och kittlande anspänning och mellan avslappning och fria tankar. Idag blir det fokus.
Jag svänger ut på vägen, gasar och växlar lugnt och försiktigt. Efter den lilla bron börjar det. Första svängen är en skarp vänsterkurva, skymd av en stor bergsknalle, de blågula elaka pilarna skrämmer mig, de är inte alls informativa snarare står det ”Akta dig du kör in i dödens kurva”. Mitt grepp om handtagen blir fastare, jag saktar farten ordentligt och verkligen tänker på min placering. Jag glider igenom utan att få möte. ”phu! Vilken tur”, tänker jag. Jag kom fel in från början och gled hjälplöst allt för långt in i svängen. Vänsterkurvor är de värsta om man skall hålla någorlunda styrfart. Efter första svängen kommer en svag, behaglig högerkurva, jag känner mig som ett med min hoj när jag lugnt och fint rullar genom den med lagom lutning på min cykel. Sådana svängar får mig att le, jag känner mig duktig.
Min tur går vidare i solen, farten sänks ytterligare då en rad med seriekurvor väntar.
Min kropp som borde vara avslappnad och följsamt mjuk blir instinktivt spänd som en pilbåge. Jag tar några djupa andetag ”hur svårt kan det vara!?” tänker jag och blir samtidigt irriterad över min rädsla. Jag har ju körkort, jag borde kunna lära mig! Jag ger jämn, men försiktig, gas och lutar hojen i helt fel ögonblick. Istället för en lugn och fin sväng där lutningen är perfekt avpassad till svängen lutar jag mer än jag vågar och sliter som ett djur för att få upp hojen igen. Resultatet är att jag reflexbetonat släpper på gasen istället för att accelerera mig ut kurvan. Jag kommer givetvis levande ut svängen men farten är en mopeds vid det här laget. De följande tre svängarna tar jag i samma fart, jag är ensam på vägen.
Uppgiven stannar jag till vid den lilla sjön några hundra meter längre fram. Handskarna sliter jag av mig och slänger i gruset, min nya hjälm är jag mer rädd om så den placerar jag försiktigt på backspegeln. När jag kliver av vänder jag mig bort mot de elaka kurvorna och känner mig vanmäktig. Jag tar fram min termos med kaffe, drar av jackan och breder ut den som ett täcke på gräset. När jag satt mig ner hör jag dovt smatter från en gräsklippare långt borta, jag hör fåglar sjunga kärlekssånger på andra sidan sjön och ser vinden skapa krusningar på den lugna sjön. Kaffet är lagom varmt, jag sörplar i mig den underbara drycken, den stärker mig. Lika mycket som kaffet stärker min kaffeabstinenta kropp så stärker miljön och lugnet runt mig nu min övertygelse om att jag en dag skall klara de otrevliga kurvorna utan att få panik.
Om människan kan flyga till månen, bestiga Mount Everest och överleva att föda barn borde väl jag kunna lära mig behärska en motorcykel. Jag lägger mig ner, tittar upp mot molnen som passerar på den blå himlen, tankarna börjar fara runt. ”Jag klarade köra hit, det betyder att jag klarar köra hem!” jag sätter mig hastigt upp innan tanken knappt ens fått landa i huvudet. ”Jag klarade köra hit…” givetvis är det så. Nästa gång kan ju inte bli sämre än den förra, det måste ju hela tiden betyda att jag blir bättre och bättre…
Det är stunder som denna jag älskar mest med mitt nyfunna MC-liv, att få komma nära, både mina egna begränsningar men också mina tankar, att känna att möjligheten finns att tänja mina gränser. Naturens växlingar under en utflykt och det underbara kaffet, kan livet bli bättre trots elaka svängar?
/Pernilla (pea_72)