Läste i Bosses blogg om en vän vars sambo gått bort under en operation. Ibland undrar jag vad som hände med mig under min operation (giftstruma). Jag fick inget veta *där* men efter en tid berättade min man att han hade ringt Södersjukhuset då jag aldrig ringde hem nån gång, de berättade då för honom att jag låg på intensiven. Ja han är ju annars en orolig själ så det var mindre bra att berätta för honom. Det dröjde flera timmar innan jag vaknade, längre tid än normalt men då låg jag i alla fall på uppvaket när jag vaknade. Kl 21 rullades jag in på mitt rum och han fick lov att hälsa på mig trots att det inte var besökstid men en kort stund.
Jag tyckte själv att det var värst vad sent jag vaknade upp, jag skulle ha vaknat upp efter ca 4 timmar men det hade gått 14 timmar. Jag frågade förstås hur det kommer sig att jag sov så pass länge men de sa att jag förmodligen bara varit extra trött, mammaledig som jag var då. Tänkte inte mer på det men efter en tid berättade min man att jag hade legat på intensiven. Igen?! brast jag ut, vad tusan hände och vad gjorde jag där? undrade jag förvånat.
Vid första bästa läkarbesök frågade jag vad jag hade gjort inne på intensiven, de menade att de brukar låna platser där när uppvaket är fullt. Just då ska min man ha ringt… Jag vet inte om nåt hände eller om det är så, har aldrig hört om nån som lånat plats på intensiven annat än de som är i riktigt behov av vård.
Första gången jag låg på intensiven var när jag var mindre, knappt 3 år fyllda. Var hos dagmamman och såg barn ute i sandlådan så jag gick ut. Vi lekte häst och jag skulle vara hästen och fick en tung tjej i 6-årsåldern på min rygg. Efter en kort stund så tryckte hon ner mitt huvud i sanden och höll det där. Jag fick förstås ingen luft och svimmade av. Då vänds jag runt, man ställer sig på led och turas om att hoppa på min mage, man hämtar stora stenbumlingar och kastar på mitt huvud varpå det spricker. Jag tappade en hel del blod där, dagmamman kikade just då ut genom fönstret och ser vad som sker med mig, rusar ut och lyfter upp mig och springer in med mig. Chockad som hon är la hon mig på sin soffa och sen var det tomt av chock. Hon visste inte vad hon skulle göra. Hon la kuddar och filtar under mitt huvud, men som tur är kom hon på att hon kanske skulle ringa min pappa.
Hon ringer honom och han ringer mamma, de kommer till dagmamman och mamma blir bara så chockad att hon står som en staty och bara stirrar. Pappa undrade om dagmamman hade ringt ambulansen, nej det hade hon inte kommit på att göra. De ringer ambulansen och när de kommer är jag ganska borta pga blodförlusten. Snabbt iväg med mig och intubation under tiden. Jag hade gått vidare vid ankomst men de fick liv i mig med nytt blod och såren sydda och omlagda. Jag minns inte så mycket tiden efter men tiden precis före kommer jag ihåg. Jag vet att jag har haft ett rejält sår ovanför höger öra, där sitter minnet och i dag har jag faktiskt problem med att komma ihåg saker, som att varje morgon måste jag lägga puzzel vilken veckodag det är. Jag minns inte från en dag till en annan vilken dag i veckan det är när jag vaknar. Och jag kan inte stiga upp förrän jag räknat ut vilken dag det är. Jag antar det har med detta som hände i sandlådan att göra.
Livet är kort, rätt som det är kan man vara borta så passa på att leva. :)
