Nina
2010-02-14, 10:34
Jag bara är så här helt enkelt. Jag gillar att köra fordon, varje början av vinter brukar jag sladda runt med bilen. Man kan kalla det för en sorts avrostning fast för bilisten Nina, för det är vad det är. Varför kör jag så? Jo, för jag vill inte vara en räddhare bakom ratten och därmed en trafikfara. Är man avrostad även här i halka och kyla, bakom ratten i en bil, så är man en säkrare förare. Precis som mc-förare avrostar sig på vårkanterna så avrostar jag mig på vintern också.
Nå, detta är fel av mig. För att jag är tjej, man ska stå handfallen, man ska be gubben om hjälp i tid och otid i allt möjligt, be att han byter däcken på bilen åt mig, inte sladda med bilen… Och inte snacka teknik heller. Då blir det funderingar och snack bland traditionalister.
Men… Jag är ju intresserad av teknik! Jag vill veta varför och hur glödlampan slutat fungera, är det säkringen? Lampan? Om inte så felsöker jag vidare efter källan för att åtgärda felet. Jag kör inte bara omkring med mina fordon, jag vill gärna veta hur tekniken jag sitter på (eller i) fungerar i praktiken, varför det krånglar och vad som orsakat det. Det kanske inte är glödlampan eller säkringen som är problemet utan något helt annat. Och så här har jag alltid varit så länge jag kan minnas. Oavsett om det är hojar, bilar, lastbilar, tryckpressar, datorer eller annat jag använder som mina verktyg.
Jag har även dragracinglicens, jag får köra fort på bana om jag vill och jag vill också veta hur jag kan få ut fler hästkrafter ur en motor, min Triumph är på tapeten att trimmas men jag har inte bråttom. Jag har ett koncept i huvudet hur jag ska få ut ca 20 hk till, från 64 hk till ca 85 hk på den. Det som hindrar mig är om jag vill genomföra konceptet på den.
Jag har alltid mekat själv med mina bilar förr om åren, tills min man kom in i bilden och skämde bort mig genom att sköta allt. Men när jag köpte min Triumph och skulle byta bromsar på den ville jag absolut göra det själv, varför ska han alltid meka åt mig när jag vill meka själv ibland? Skulle det vara så att det övergår min förmåga så ber jag om hjälp men till den insikten kommer så försöker jag själv så långt jag förmår.
Detta kan även anses för somliga vara skryt, att jag skriver om mina strapatser med hojar, bilar och annat i teknikväg, att jag mekar själv. Det får de anse hur mycket de vill, jag är som jag är och jag vill absolut inte vara stöpt ur samma form som somliga kan tycka att man skall vara. Tänk hur tråkig världen skulle se ut; alla är likadana och alla gör samma saker för att andra gör så. Människans utveckling skulle för det första stanna, hjulet hade i så fall ännu inte blivit uppfunnet, så många tusentals år skulle i så fall ha gått till spillo.
För en kort tid sedan ställde jag en fråga, jag antog svaret var objektivt men tyvärr var den inte det. Man hade formulerat sig som så att folket hade haft synpunkter på mig och mitt sätt att vara, även att jag varit lågmäld i större grupper jämfört med forumet/bloggen.
Det senare kan jag återigen ta upp: jag är hörselskadad.
Sen födseln har jag aldrig fått höra normalt, jag vet inte hur det är att höra normalt. Per automatik är jag snabbt utanför grupper och det beror helt enkelt på att jag är fullt upptagen med att hitta tappade trådar samtidigt som jag försöker hänga med i den fortsatta konversationen. När vi suttit en timme vid fikabordet har jag jobbat trefalt så mycket mer än normalhörande just för att jag sitter och kämpar med att hitta tappade trådar samtidigt som jag försöker höra och hänga med pratet runt bordet. Ibland svarar jag nåt helt annat än frågan var ämnad för, man ser förvånat på mig och undrar om jag är knäpp som inte kan besvara en fråga. Det är jävligt ansträngande att inte höra bra, tids nog kommer alla andra dit också, då kanske en del förstår hur jag haft det genom hela livet, varför jag per automatik hamnat utanför grupper och samtal. Hur det är att sitta vid ett fikabord och ha problem att höra, man hör folket vid borden bredvid bättre men inte folket som sitter vid samma bord.
Visst, jag har hörapparater. Men de gör inga rena underverk som många verkar tro. De hjälper mig en bit på vägen men jag blir aldrig normalhörande för det.
Tidigt under mitt liv upplevde jag hemska saker som jag inte gärna berättar om för andra, dock är det väldigt få som vet. Saker som gjort att jag har ett tungt bagage att släpa på, ett bagage som också fylldes på under uppväxten som jag än i dag kämpar mot; att jag visst duger och att jag visst är bra som jag är. Detta bagage kan jag ta upp här och nu: jag fick aldrig veta om jag gjort något bra. Jag fick alltid veta hur värdelös jag var, att jag aldrig dög. Och det är därför jag kanske lite med stolthet skriver saker på bloggen när jag lyckats göra nåt bra, som att byta bromsar själv på hojen. Att jag fick visa andra elever på trafikskolan hur man kör genom kurvor. Det är inte min mening att vara skrytsam, jag vill nog bara ha en bekräftelse på att jag visst duger.
Vi har alla bagage i olika storlekar med oss genom hela livet, andra har bra bagage, var glad för det.
I dag är det Alla hjärtans dag, tag hand om era nära och kära. Ge inga presenter, de betyder inget, ge ord istället. Vackra ord.
Nå, detta är fel av mig. För att jag är tjej, man ska stå handfallen, man ska be gubben om hjälp i tid och otid i allt möjligt, be att han byter däcken på bilen åt mig, inte sladda med bilen… Och inte snacka teknik heller. Då blir det funderingar och snack bland traditionalister.
Men… Jag är ju intresserad av teknik! Jag vill veta varför och hur glödlampan slutat fungera, är det säkringen? Lampan? Om inte så felsöker jag vidare efter källan för att åtgärda felet. Jag kör inte bara omkring med mina fordon, jag vill gärna veta hur tekniken jag sitter på (eller i) fungerar i praktiken, varför det krånglar och vad som orsakat det. Det kanske inte är glödlampan eller säkringen som är problemet utan något helt annat. Och så här har jag alltid varit så länge jag kan minnas. Oavsett om det är hojar, bilar, lastbilar, tryckpressar, datorer eller annat jag använder som mina verktyg.
Jag har även dragracinglicens, jag får köra fort på bana om jag vill och jag vill också veta hur jag kan få ut fler hästkrafter ur en motor, min Triumph är på tapeten att trimmas men jag har inte bråttom. Jag har ett koncept i huvudet hur jag ska få ut ca 20 hk till, från 64 hk till ca 85 hk på den. Det som hindrar mig är om jag vill genomföra konceptet på den.
Jag har alltid mekat själv med mina bilar förr om åren, tills min man kom in i bilden och skämde bort mig genom att sköta allt. Men när jag köpte min Triumph och skulle byta bromsar på den ville jag absolut göra det själv, varför ska han alltid meka åt mig när jag vill meka själv ibland? Skulle det vara så att det övergår min förmåga så ber jag om hjälp men till den insikten kommer så försöker jag själv så långt jag förmår.
Detta kan även anses för somliga vara skryt, att jag skriver om mina strapatser med hojar, bilar och annat i teknikväg, att jag mekar själv. Det får de anse hur mycket de vill, jag är som jag är och jag vill absolut inte vara stöpt ur samma form som somliga kan tycka att man skall vara. Tänk hur tråkig världen skulle se ut; alla är likadana och alla gör samma saker för att andra gör så. Människans utveckling skulle för det första stanna, hjulet hade i så fall ännu inte blivit uppfunnet, så många tusentals år skulle i så fall ha gått till spillo.
För en kort tid sedan ställde jag en fråga, jag antog svaret var objektivt men tyvärr var den inte det. Man hade formulerat sig som så att folket hade haft synpunkter på mig och mitt sätt att vara, även att jag varit lågmäld i större grupper jämfört med forumet/bloggen.
Det senare kan jag återigen ta upp: jag är hörselskadad.
Sen födseln har jag aldrig fått höra normalt, jag vet inte hur det är att höra normalt. Per automatik är jag snabbt utanför grupper och det beror helt enkelt på att jag är fullt upptagen med att hitta tappade trådar samtidigt som jag försöker hänga med i den fortsatta konversationen. När vi suttit en timme vid fikabordet har jag jobbat trefalt så mycket mer än normalhörande just för att jag sitter och kämpar med att hitta tappade trådar samtidigt som jag försöker höra och hänga med pratet runt bordet. Ibland svarar jag nåt helt annat än frågan var ämnad för, man ser förvånat på mig och undrar om jag är knäpp som inte kan besvara en fråga. Det är jävligt ansträngande att inte höra bra, tids nog kommer alla andra dit också, då kanske en del förstår hur jag haft det genom hela livet, varför jag per automatik hamnat utanför grupper och samtal. Hur det är att sitta vid ett fikabord och ha problem att höra, man hör folket vid borden bredvid bättre men inte folket som sitter vid samma bord.
Visst, jag har hörapparater. Men de gör inga rena underverk som många verkar tro. De hjälper mig en bit på vägen men jag blir aldrig normalhörande för det.
Tidigt under mitt liv upplevde jag hemska saker som jag inte gärna berättar om för andra, dock är det väldigt få som vet. Saker som gjort att jag har ett tungt bagage att släpa på, ett bagage som också fylldes på under uppväxten som jag än i dag kämpar mot; att jag visst duger och att jag visst är bra som jag är. Detta bagage kan jag ta upp här och nu: jag fick aldrig veta om jag gjort något bra. Jag fick alltid veta hur värdelös jag var, att jag aldrig dög. Och det är därför jag kanske lite med stolthet skriver saker på bloggen när jag lyckats göra nåt bra, som att byta bromsar själv på hojen. Att jag fick visa andra elever på trafikskolan hur man kör genom kurvor. Det är inte min mening att vara skrytsam, jag vill nog bara ha en bekräftelse på att jag visst duger.
Vi har alla bagage i olika storlekar med oss genom hela livet, andra har bra bagage, var glad för det.
I dag är det Alla hjärtans dag, tag hand om era nära och kära. Ge inga presenter, de betyder inget, ge ord istället. Vackra ord.