Nina
2008-08-28, 13:37
I dag har hunden imponerat på mig. Tidigare var hon en bortskämd liten brat: kom inte på inkallning, lyssnade inte, sprang i väg och försvann... Ja rena slyngelhunden typ. Okej, då använder jag mig av flocken tänkte jag, så jag gick bara med mina hundar. Snabbt lärde hon sig att kommer hon inte på inkallningen så går flocken vidare och lämnar henne.
I dag orkar hon springa mer, den långa röda slipsen är numera kort, knappt synbar. Det tar sig, hon börjar få kondis! :D
Dessutom kan man skönja en midja i dag, hon är inte längre ett tjock runt paket utan former. I morse såg jag henne vräka i sig hundfodret, ”bäst att äta annars får jag minsann gå hungrig” ungefär. Ägaren sa förut att hon inte äter om hon inte får falukorv också. Jaså?
Jag har vuxit upp med hundar, haft en Dobermann och där fick man verkligen vara en psykolog med lekande hand under 3 års tid tills det blir hund av dom. Jag lärde mig mycket där och Dobermannen blev jättefin i sitt lynne och sinnelag. Vid ett tillfälle undrade jag om han alls vaktade, tyckte han var så himla larvig, fjantig, kelig och go' och skulle ligga i famnen så jag ringde uppfödaren och undrade. Till svar fick jag ett gapskratt och ”Vänta du, det kommer”.
Det kom senare en dag, mitt ex skulle sälja en moppe och på dörren ringde en grinig gubbe som bara klev in. Detta kände hunden och tyckte inte om honom alls och började markera. Grannen tyckte han inte heller om av nån anledning, han parkerade honom på mattan och där fick han stå. Bilen låste jag inte heller, rutorna lite nere och hunden låg på rygg i baksätet och sov. Så fort nån petade på bilen for han upp blixtsnabbt och tittade, inget skällande utan bara ett blängande på människan, det räckte.
Han var självsäker, den Dobermannen. Andra småhundar stod under hakan och skällde på honom och han sa inte ett pip, bara stod där och tittade och liksom tänkte ”Ja ja, skäll på du, lilla hund”. Det hände att han fällde andra hundar men då har de anfallit oss och var större.
En gång blev jag rädd för en annan Dobermann. Den var lös utomhus utan vare sig matte eller husse i närheten och jag vet att de blir vad man gör dom till så jag blev rädd där. Då satte min hund av efter den där andra hunden och jag bara for efter på skorna som de vore skidor, vilket kraftpaket när han väl tog i! Den andra hunden sprang iväg.
Ååh, den Dobermannen saknar jag ibland, det är synd de inte lever så länge som man önskar.
I dag orkar hon springa mer, den långa röda slipsen är numera kort, knappt synbar. Det tar sig, hon börjar få kondis! :D
Dessutom kan man skönja en midja i dag, hon är inte längre ett tjock runt paket utan former. I morse såg jag henne vräka i sig hundfodret, ”bäst att äta annars får jag minsann gå hungrig” ungefär. Ägaren sa förut att hon inte äter om hon inte får falukorv också. Jaså?
Jag har vuxit upp med hundar, haft en Dobermann och där fick man verkligen vara en psykolog med lekande hand under 3 års tid tills det blir hund av dom. Jag lärde mig mycket där och Dobermannen blev jättefin i sitt lynne och sinnelag. Vid ett tillfälle undrade jag om han alls vaktade, tyckte han var så himla larvig, fjantig, kelig och go' och skulle ligga i famnen så jag ringde uppfödaren och undrade. Till svar fick jag ett gapskratt och ”Vänta du, det kommer”.
Det kom senare en dag, mitt ex skulle sälja en moppe och på dörren ringde en grinig gubbe som bara klev in. Detta kände hunden och tyckte inte om honom alls och började markera. Grannen tyckte han inte heller om av nån anledning, han parkerade honom på mattan och där fick han stå. Bilen låste jag inte heller, rutorna lite nere och hunden låg på rygg i baksätet och sov. Så fort nån petade på bilen for han upp blixtsnabbt och tittade, inget skällande utan bara ett blängande på människan, det räckte.
Han var självsäker, den Dobermannen. Andra småhundar stod under hakan och skällde på honom och han sa inte ett pip, bara stod där och tittade och liksom tänkte ”Ja ja, skäll på du, lilla hund”. Det hände att han fällde andra hundar men då har de anfallit oss och var större.
En gång blev jag rädd för en annan Dobermann. Den var lös utomhus utan vare sig matte eller husse i närheten och jag vet att de blir vad man gör dom till så jag blev rädd där. Då satte min hund av efter den där andra hunden och jag bara for efter på skorna som de vore skidor, vilket kraftpaket när han väl tog i! Den andra hunden sprang iväg.
Ååh, den Dobermannen saknar jag ibland, det är synd de inte lever så länge som man önskar.