Nina
2018-10-18, 13:05
Och jag blir skitlycklig för det för då väntar snökörning med Husqvarnan. :love:
Denna vinter har jag tänkt ta semester nån vecka och följa med klubben upp till Älvdalen för körning i snö och på is. Det är så grymt kul så ni anar inte. :dancing:
Vad är det som gör att det är så förbaskat kul att köra hoj på vintern?
Ja säg det, kan inte riktigt sätta fingret på det men kylan, det kan vara -18° C när man stiger ut på morgonen och dagtid är det ca -10° C. Snön är sträv med bra grepp, inget slask och jävelskap, inget salt på vägarna, bara vita fina vägar. Och tvåtaktsrök. :D
Det kan ske ett möte med plogbilen, den är lika bred som vägen är så enda raka är djupdykning i diket. Snövallen kan vara nån meter hög så man landar förstås mjukt, så klart.
Jag har varit där förut under kurser inom Försvaret. Jättefin natur, man sover alldeles för bra, maten ska man inte klaga på heller. En vinter under kursdagar körde vi terränglastbilar i skogen, grymt roligt. Och det var ett roligt befäl vi hade.
Det började med att han hade glömt att han skulle leda oss så han kom farandes på två hjul i kurvan och bad om ursäkt för sen ankomst. Så började den kursveckan och det höll i sig. Mig ropade han på hela tiden, det var det ena och det andra jag skulle informera gruppen om, dageleven som han egentligen skulle ha kontakt med struntade han i.
En dag sa han att vi ska köra i skogen. Jippi, sa vi och sprang fram till lastbilarna, hoppar in och kör ut i skogen allihop. Undertecknad blev en erfarenhet rikare, jag hade lyckats med att köra ner bakhjulen, det fanns en gång en stubbe där. Den låg så småningom bakom lastbilen i småflis. :rolleyes:
Och ingen spade hade jag med mig, så bara att gräva för hand och få bort så mycket snö som möjligt. En annan körde av framvagnen så hjulen pekade åt varsitt håll. För en tredje rasade automaten på. Vad lärde vi oss av detta? Jo, kolla igenom bilarna så vi har verktyg och allt nödvändigt med oss INNAN vi far ut till skogs. Det var säkert en tanke med detta hela veckan, lära sig av misstagen och inte vara så ivriga av oss.
Vi hade i alla fall en dragstång med oss. :)
Senare har jag förstås återkommit till Älvdalen, fast med Husqvarnan.
Första vintern när jag lärde mig köra med den på snö var det så roligt att jag grämde mig över att våren kom och förstörde hela säsongen. All snö försvann och sen kom sommaren, ännu värre. Det var verkligen synd om mig.
Jag hade tyvärr skadat hälen på Husqvarnan en vecka före i form av ett bakslag med kicken. Den slog tillbaka och där fanns min häl, den blev lite trasig förstås men jag åkte ändå upp till Älvdalen. Andra fick hjälpa mig att kicka igång den. Jag själv var skiträdd för den, det blev ett rejält mentalt hinder att övervinna.
Vid ett tillfälle efter lunchen glömde man bort mig och for iväg. När jag kom ut efter toabesöket var det alldeles tomt på plan. Jag försökte mig på att kicka igång den själv och får ytterligare ett bakslag – på samma häl.
Jag brukar inte börja gråta i första taget, jag är rätt stark av mig och sopar av mig men den gången kände jag mig slagen och hälen gjorde rejält ont. Jag satt bredvid hojen och grät, kände mig så slagen och undrade hur fan jag ska göra.
Det positiva ur det hela var att jag lärde mig rulla igång en mc.
Jag såg en backe, om än klen men lite nerförslut var det i alla fall. Så jag haltade fram mot backen med Husqvarnan i högsta hugg och i farten satte jag mig på den. Sen då? Är det som med bilar – i med tvåans växel och upp med kopplingen..? Jag testar!
När jag hade tillräckligt med fart studsade jag till hojen med ett skutt och ut med kopplingen. Och ta mig tusan, jag lyckades! Hojen gick igång!
Direkt försvann det dåliga självförtroendet, jag hade vänt något negativt till något bra. Men jag var fortfarande skiträdd för att kicka igång den.
Idag kickas det på egen hand, utan problem. Tänk vad vi fått uppleva alldeles i början av vår gemenskap, Husqvarnan och jag. Lite gnissel så där i början innan vi lärde känna varann. Nu har jag en teknik för att få igång den utan att flöda över förgasaren. Gör man fel blir den svårstartad, då är Affe lite tjurig av sig. Gör man som jag gör går Affe igång.
:D
Bilden från Älvdalen, med Affe främst i ledet. Jag tror vi var på väg till Mångsbodarna här.
Denna vinter har jag tänkt ta semester nån vecka och följa med klubben upp till Älvdalen för körning i snö och på is. Det är så grymt kul så ni anar inte. :dancing:
Vad är det som gör att det är så förbaskat kul att köra hoj på vintern?
Ja säg det, kan inte riktigt sätta fingret på det men kylan, det kan vara -18° C när man stiger ut på morgonen och dagtid är det ca -10° C. Snön är sträv med bra grepp, inget slask och jävelskap, inget salt på vägarna, bara vita fina vägar. Och tvåtaktsrök. :D
Det kan ske ett möte med plogbilen, den är lika bred som vägen är så enda raka är djupdykning i diket. Snövallen kan vara nån meter hög så man landar förstås mjukt, så klart.
Jag har varit där förut under kurser inom Försvaret. Jättefin natur, man sover alldeles för bra, maten ska man inte klaga på heller. En vinter under kursdagar körde vi terränglastbilar i skogen, grymt roligt. Och det var ett roligt befäl vi hade.
Det började med att han hade glömt att han skulle leda oss så han kom farandes på två hjul i kurvan och bad om ursäkt för sen ankomst. Så började den kursveckan och det höll i sig. Mig ropade han på hela tiden, det var det ena och det andra jag skulle informera gruppen om, dageleven som han egentligen skulle ha kontakt med struntade han i.
En dag sa han att vi ska köra i skogen. Jippi, sa vi och sprang fram till lastbilarna, hoppar in och kör ut i skogen allihop. Undertecknad blev en erfarenhet rikare, jag hade lyckats med att köra ner bakhjulen, det fanns en gång en stubbe där. Den låg så småningom bakom lastbilen i småflis. :rolleyes:
Och ingen spade hade jag med mig, så bara att gräva för hand och få bort så mycket snö som möjligt. En annan körde av framvagnen så hjulen pekade åt varsitt håll. För en tredje rasade automaten på. Vad lärde vi oss av detta? Jo, kolla igenom bilarna så vi har verktyg och allt nödvändigt med oss INNAN vi far ut till skogs. Det var säkert en tanke med detta hela veckan, lära sig av misstagen och inte vara så ivriga av oss.
Vi hade i alla fall en dragstång med oss. :)
Senare har jag förstås återkommit till Älvdalen, fast med Husqvarnan.
Första vintern när jag lärde mig köra med den på snö var det så roligt att jag grämde mig över att våren kom och förstörde hela säsongen. All snö försvann och sen kom sommaren, ännu värre. Det var verkligen synd om mig.
Jag hade tyvärr skadat hälen på Husqvarnan en vecka före i form av ett bakslag med kicken. Den slog tillbaka och där fanns min häl, den blev lite trasig förstås men jag åkte ändå upp till Älvdalen. Andra fick hjälpa mig att kicka igång den. Jag själv var skiträdd för den, det blev ett rejält mentalt hinder att övervinna.
Vid ett tillfälle efter lunchen glömde man bort mig och for iväg. När jag kom ut efter toabesöket var det alldeles tomt på plan. Jag försökte mig på att kicka igång den själv och får ytterligare ett bakslag – på samma häl.
Jag brukar inte börja gråta i första taget, jag är rätt stark av mig och sopar av mig men den gången kände jag mig slagen och hälen gjorde rejält ont. Jag satt bredvid hojen och grät, kände mig så slagen och undrade hur fan jag ska göra.
Det positiva ur det hela var att jag lärde mig rulla igång en mc.
Jag såg en backe, om än klen men lite nerförslut var det i alla fall. Så jag haltade fram mot backen med Husqvarnan i högsta hugg och i farten satte jag mig på den. Sen då? Är det som med bilar – i med tvåans växel och upp med kopplingen..? Jag testar!
När jag hade tillräckligt med fart studsade jag till hojen med ett skutt och ut med kopplingen. Och ta mig tusan, jag lyckades! Hojen gick igång!
Direkt försvann det dåliga självförtroendet, jag hade vänt något negativt till något bra. Men jag var fortfarande skiträdd för att kicka igång den.
Idag kickas det på egen hand, utan problem. Tänk vad vi fått uppleva alldeles i början av vår gemenskap, Husqvarnan och jag. Lite gnissel så där i början innan vi lärde känna varann. Nu har jag en teknik för att få igång den utan att flöda över förgasaren. Gör man fel blir den svårstartad, då är Affe lite tjurig av sig. Gör man som jag gör går Affe igång.
:D
Bilden från Älvdalen, med Affe främst i ledet. Jag tror vi var på väg till Mångsbodarna här.